När vi kom hem till huset igår eftermiddag packade jag inte ens ur det sista ur bilen. Vi gick raka vägen in och tog det lugnt resten av kvällen, även om jag var sugen på att börja dra i röran. Konstigt det där. Hur jobbigt det än har varit att packa ihop och flytta, både mentalt och fysiskt utmattande på riktigt, så ser jag väldigt mycket fram emot att packa upp allt. Det känns riktigt spännande.
Men. Jag har uppenbarligen för mycket grejor. Fortfarande! Så nu blir det till att RENSA på allvar. Men först ska jag fota hela flyttröran...haha
Edit: Idag är det kvällen den 15/5, det har gått två veckor och jag har inte ens hunnit avsluta inlägget och lägga upp det. Så då gör jag det nu helt enkelt.
fredag 15 maj 2015
fredag 1 maj 2015
Äntligen i mål. Och sen fortsätter det!
Kl 14:45 idag gick jag i mål. Då var jag äntligen färdig med precis allt i lägenheten. Allt utflyttat, all städning gjord mycket grundligt, all behövlig och nödvändig renovering klar, inget kvarglömt och jag var dessutom nöjd med min insats. Fi fan vilken pärs!
Andrahandshyresgästen var också nöjd efter snabb inspektion. Känslorna efter att ha lämnat över nycklarna till min lägenhet på obestämd tid till en okänd människa var närmast obeskrivbar. Obehag, melankoli, magont, glädje, tillförsikt, förhoppningar...ja rent av befrielse. En salig blandning av allt möjligt på en och samma gång.
Väl nere vid den fullproppade bilen behövde jag hämta mig en stund. Det tog några minuter innan jag var redo att köra därifrån, så jag passade på att fota lite. Innan jag lämnade över nycklarna fotograferade jag alla rum i lägenheten, som en slags besiktning, något att ha som underlag om behovet uppstår längre fram. Sen passade jag på att avskedsfota bilen, porten, ja t o m upp mot min framsidesbalkong. Sentimental? Jag? Nähä, inte det minsta. Möjligtvis pyttelite ibland.
Och nu väntar något ännu värre: packa upp, rensa och röja och komma i ordning i mitt hus plus göra vid/renovera det som behövs här med. Hjälp!!
Men märkligt nog känner jag mig faktiskt lycklig. Och fri. :-)
Andrahandshyresgästen var också nöjd efter snabb inspektion. Känslorna efter att ha lämnat över nycklarna till min lägenhet på obestämd tid till en okänd människa var närmast obeskrivbar. Obehag, melankoli, magont, glädje, tillförsikt, förhoppningar...ja rent av befrielse. En salig blandning av allt möjligt på en och samma gång.
Väl nere vid den fullproppade bilen behövde jag hämta mig en stund. Det tog några minuter innan jag var redo att köra därifrån, så jag passade på att fota lite. Innan jag lämnade över nycklarna fotograferade jag alla rum i lägenheten, som en slags besiktning, något att ha som underlag om behovet uppstår längre fram. Sen passade jag på att avskedsfota bilen, porten, ja t o m upp mot min framsidesbalkong. Sentimental? Jag? Nähä, inte det minsta. Möjligtvis pyttelite ibland.
Och nu väntar något ännu värre: packa upp, rensa och röja och komma i ordning i mitt hus plus göra vid/renovera det som behövs här med. Hjälp!!
Men märkligt nog känner jag mig faktiskt lycklig. Och fri. :-)
 |
| Bye bye Landskrona! Åtminstone för tillfället, vi lär ju ses varannan vecka ett tag framöver. |
Surprise!
Sista insatsen i lägenheten idag på fm, innan jag lämnar över nycklarna till min andrahandshyresgäst vid lunch. Lite kvar att städa och fixa med, ser fram emot att lämna över nästan overkligt mycket! Det här är den i särklass längsta och segaste flytten någonsin.
Igår öppnade jag en garderob i hallen, lite sådär på måfå. Hittade mitt takräcke och promenadstavarna jag letat efter hur länge som helst. En och annan legobit låg där med... Surprise! Undrar vad jag ska få för kulig överraskning idag?
Igår öppnade jag en garderob i hallen, lite sådär på måfå. Hittade mitt takräcke och promenadstavarna jag letat efter hur länge som helst. En och annan legobit låg där med... Surprise! Undrar vad jag ska få för kulig överraskning idag?
 |
| GI-burgare till middag på Max, Emporia, i måndags. Barnen behövde en utflykt och jag behövde proteinpulver, så det blev en tur till Malmö. Först ut var Gymgrossisten på Kalendegatan 26, jag handlar alltid där om jag har en möjlighet, istället för att beställa via nätet eftersom han har ett outstanding bemötande och service! Efter det inom Emporia, barnen fick ett par roliga småsaker på TGR och sen åt vi på Max. Jag är inte mycket för snabbmat, men deras GI-burgare var helt ok. Älskar krispig isbergssallad! |
onsdag 29 april 2015
Jag tränar, alltså är jag
Den här bloggen startade jag för ett par år sedan, sommaren 2013, med ett enda syfte: som träningsblogg inför Helsingborgs Marathon den 13/9 2014. Jag planerade att springa mitt första marathon på min 45-årsdag, men ödet ville annat och livet kom emellan. Bara några månader senare kraschade jag fysiskt, mina värden var skitdåliga och det visade sig att jag hade blödande magsår och troligtvis gått med det ett tag med tanke på hur lågt mitt Hb var. Jag hade konstant migrän, synrubbningar, mina bröst var fulla med mjölk och läckte så fort man rörde vid dem eller om jag hörde/såg bebis.
En gynekolog anade oråd och skickade iväg mig på undersökning, det togs en massa blodprover under senhösten som visade att jag hade skyhöga prolaktinvärden. För att utesluta graviditet togs upprepade kissprover och jag blev t o m undersökt med vaginalt ultraljud, för säkerhets skull. Höga prolaktinvärden har man nämligen bara av två anledningar. Antingen är man gravid/ammar eller så har man en slags hjärntumör, ett sk adenom kallat prolaktinom. Den vintern, 2013-2014, var nog den tuffaste jag varit med om, med all oro och alla undersökningar inkl upprepade gastroskopier och hjärnröntgen av olika slag. Men fem månader senare, närmare bestämt i mitten av mars 2014, så fick jag till slut tummen upp av läkarna. De trodde inte längre att jag hade prolaktinom, eftersom värdena hade sjunkit av sig själv när jag pga livskrisen helt enkelt stannade upp och tillät mig att bara vara och sluta stressa. Det var rätt livsnödvändigt faktiskt, med tanke på de blödande magsåren och allt annat...liksom. Och så visade det sig helt plötsligt att man tydligen även kunde ha höga prolaktinvärden av en tredje orsak: om man lever under stark (extrem) stress en längre tid. Jo tack! Lättnaden att få veta att jag var frisk och inte hade någon hjärntumör trots allt går inte beskriva, jag tänker inte ens försöka.
På grund av kraschen och följande behandling var jag inte direkt i mitt livs form ett halvår före Helsingborgs första Marathon, så jag la ner både tanken på att delta och min blogg. Raderade faktiskt allt, men behöll själva grunden (bloggadressen). För ett tag sedan fick jag för mig att ta upp det här med att skriva igen och nu skriver jag om allt möjligt i min blogg, förutom träning. Jag har faktiskt en träningsblogg med, men den här hemlig i dagsläget och kommer så att förbli tills jag är så pass nöjd med mina framsteg att jag känner mig redo att dela med mig av dem med omvärlden. Men tränar gör jag! Och jag har en plan! Därför har jag också behållit bloggnamnet "Spring för livet", så nu vet ni det. :-)
En gynekolog anade oråd och skickade iväg mig på undersökning, det togs en massa blodprover under senhösten som visade att jag hade skyhöga prolaktinvärden. För att utesluta graviditet togs upprepade kissprover och jag blev t o m undersökt med vaginalt ultraljud, för säkerhets skull. Höga prolaktinvärden har man nämligen bara av två anledningar. Antingen är man gravid/ammar eller så har man en slags hjärntumör, ett sk adenom kallat prolaktinom. Den vintern, 2013-2014, var nog den tuffaste jag varit med om, med all oro och alla undersökningar inkl upprepade gastroskopier och hjärnröntgen av olika slag. Men fem månader senare, närmare bestämt i mitten av mars 2014, så fick jag till slut tummen upp av läkarna. De trodde inte längre att jag hade prolaktinom, eftersom värdena hade sjunkit av sig själv när jag pga livskrisen helt enkelt stannade upp och tillät mig att bara vara och sluta stressa. Det var rätt livsnödvändigt faktiskt, med tanke på de blödande magsåren och allt annat...liksom. Och så visade det sig helt plötsligt att man tydligen även kunde ha höga prolaktinvärden av en tredje orsak: om man lever under stark (extrem) stress en längre tid. Jo tack! Lättnaden att få veta att jag var frisk och inte hade någon hjärntumör trots allt går inte beskriva, jag tänker inte ens försöka.
På grund av kraschen och följande behandling var jag inte direkt i mitt livs form ett halvår före Helsingborgs första Marathon, så jag la ner både tanken på att delta och min blogg. Raderade faktiskt allt, men behöll själva grunden (bloggadressen). För ett tag sedan fick jag för mig att ta upp det här med att skriva igen och nu skriver jag om allt möjligt i min blogg, förutom träning. Jag har faktiskt en träningsblogg med, men den här hemlig i dagsläget och kommer så att förbli tills jag är så pass nöjd med mina framsteg att jag känner mig redo att dela med mig av dem med omvärlden. Men tränar gör jag! Och jag har en plan! Därför har jag också behållit bloggnamnet "Spring för livet", så nu vet ni det. :-)
 |
| Asics is da shit för mig. Inget annat duger åt mina korta, breda fossingar. Men det börjar bli dags att byta ut de nuvarande... |
tisdag 28 april 2015
Planerade spontaniteter
Det har varit ett långt och långsamt beslut att flytta tillbaka till mitt hus, noga övervägt och inte det minsta spontant. Jag har grubblat i fler timmar än jag orkar tänka mig, under de senaste par åren. Ska jag eller ska jag inte? Varför? Varför inte? Kom till slut fram till att jag inte ville sälja, så jag försökte mig på att hyra ut det istället under det senaste året och det vet vi ju hur det gick. Haha!
Har stött och blött en eventuell flytt med min eh närmaste, som under lång tid föreslagit, ja även ibland uppmanat mig, att flytta bort från stan och tillbaka till huset igen. Framför allt för att komma bort från allt det där hemska, som den där stan troligtvis för alltid kommer att vara förknippad med. Helgen den 11-12/4 bestämde jag mig slutligen och började sen planera för flytten så fort jag kunde. Informerade barnen så smått, förklarade så enkelt som möjligt att det är mer praktiskt att bo i huset ett tag, tillsvidare, medan jag gör vid det. Fick tag på vänliga själar som med kort varsel ställde upp och hjälpte mig på flyttdagen den 25/4. Helt ovärderlig hjälp, jag är enormt tacksam och hoppas kunna återgälda på något sätt någon gång. <3
Jag har flera skäl att flytta tillbaka till huset, men det räcker att nämna ett i dagsläget. För närvarande är det mer ekonomiskt för mig att pendla med barnen till Landskrona, där de går i skolan, varannan vecka när de är hos mig, än att försöka våga hitta nya hyresgäster. Jag varken kan eller vill ta den risken igen! För jag kan bo och jobba hemifrån utan att köra en km om jag så vill, varannan vecka när barnen är hos sin pappa. Och få något vettigt gjort i och med huset under tiden.
Sen går det inte att bortse ifrån att jag trivs väldigt bra här, stressen rinner av och jag blir lugn och till freds. Och det blir uppenbarligen barnen med, det har märkts av de gånger vi varit här den senaste tiden. Vi har "provbott" här tillsammans några gånger senaste par månaderna, någon helg och några dagar på påsklovet, och även barnen är märkbart lugnare och mer harmoniska här. Betydligt mindre kiv och bråk, de vill inte ens kolla på TV/film utan leker hellre och så läser jag högt för dem i soffan på kvällarna. Sedan ett par månader tillbaka läser vi igenom den stora boken om Pippi Långstrump, en kapitelbok med få bilder som fångat mina grabbar totalt. Ibland gapskrattar de så de kiknar av Pippis tokerier, eller förundras över hur konstigt det är att ett litet barn tar hand om sig själv och inte ens går i skolan.
Innan vi skildes åt förra veckan, så berättade jag att vi inte skulle sova i lägenheten fler gånger. Inte på ett bra tag i alla fall, inte på flera månader åtminstone. Så de var införstådda med det här redan innan jag hämtade dem i eftermiddags, ingen dramatik över huvud taget. Tvärtom faktiskt, de har tagit flytten väldigt mycket bättre än jag trodde och oroade mig för. De är helt enkelt överlyckliga! Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, de har saknat huset lika mycket och lika länge som jag, även om vi inte brukat prata så mycket om det förrän nu på sistone.
Vi var inom lägenheten efter att jag hämtade dem idag, de fick se hur den såg ut tom och kolla i garderober och skåp och höra hur det ekade när de ropade. Konstaterade att lägenheten såg så liten ut och lät så konstigt utan alla våra möbler och grejor. Lyckan var total när vi sen äntligen kom till huset och alla deras gosedjur och lego fanns här och väntade på dem. De har skrattat och fnittrat och busat och lekt helt sprattligt lyckliga hela kvällen, inget kiv eller bråk, bara massa kuligheter och kramar och pussar. Och en hel massa idéer om vad de vill odla i trädgården! Potatis och morötter står högt i kurs och är ju väldigt tacksamma att odla. Tror vi slänger ner några jättepumpafrön när vi ändå håller på och så har det önskats tomatplantor med, men de får vi köpa någonstans eftersom det är för sent på säsongen att dra upp från frön.
Kvittot på att det här definitivt var rätt beslut fick jag ikväll. Det var underbart att se och höra hur glada de är över att vara tillbaka i vårt hus igen, de har varit champagnebubbliga hela kvällen och hur lyckliga som helst över att vi flyttat tillbaka! De har gått omkring med breda leenden och glittrande ögon och varit fnissigt överförtjusta och lekt av hjärtans lust och somnade sedan på stört, så fort de la sig ner i sängarna. Här i huset är det minsann inget spring och inga rop på uppmärksamhet efter nattningarna, utan de bara somnar meddetsamma. De hinner knappt lägga sig ner innan de slocknar, det är så härligt att se. Lugna, trygga, glada barn. Magiskt skönt med barnens lycksaliga trivsel och nu vet jag att det här definitivt var rätt beslut. Resten löser sig, det fixar jag vartefter.
Har stött och blött en eventuell flytt med min eh närmaste, som under lång tid föreslagit, ja även ibland uppmanat mig, att flytta bort från stan och tillbaka till huset igen. Framför allt för att komma bort från allt det där hemska, som den där stan troligtvis för alltid kommer att vara förknippad med. Helgen den 11-12/4 bestämde jag mig slutligen och började sen planera för flytten så fort jag kunde. Informerade barnen så smått, förklarade så enkelt som möjligt att det är mer praktiskt att bo i huset ett tag, tillsvidare, medan jag gör vid det. Fick tag på vänliga själar som med kort varsel ställde upp och hjälpte mig på flyttdagen den 25/4. Helt ovärderlig hjälp, jag är enormt tacksam och hoppas kunna återgälda på något sätt någon gång. <3
Jag har flera skäl att flytta tillbaka till huset, men det räcker att nämna ett i dagsläget. För närvarande är det mer ekonomiskt för mig att pendla med barnen till Landskrona, där de går i skolan, varannan vecka när de är hos mig, än att försöka våga hitta nya hyresgäster. Jag varken kan eller vill ta den risken igen! För jag kan bo och jobba hemifrån utan att köra en km om jag så vill, varannan vecka när barnen är hos sin pappa. Och få något vettigt gjort i och med huset under tiden.
Sen går det inte att bortse ifrån att jag trivs väldigt bra här, stressen rinner av och jag blir lugn och till freds. Och det blir uppenbarligen barnen med, det har märkts av de gånger vi varit här den senaste tiden. Vi har "provbott" här tillsammans några gånger senaste par månaderna, någon helg och några dagar på påsklovet, och även barnen är märkbart lugnare och mer harmoniska här. Betydligt mindre kiv och bråk, de vill inte ens kolla på TV/film utan leker hellre och så läser jag högt för dem i soffan på kvällarna. Sedan ett par månader tillbaka läser vi igenom den stora boken om Pippi Långstrump, en kapitelbok med få bilder som fångat mina grabbar totalt. Ibland gapskrattar de så de kiknar av Pippis tokerier, eller förundras över hur konstigt det är att ett litet barn tar hand om sig själv och inte ens går i skolan.
Innan vi skildes åt förra veckan, så berättade jag att vi inte skulle sova i lägenheten fler gånger. Inte på ett bra tag i alla fall, inte på flera månader åtminstone. Så de var införstådda med det här redan innan jag hämtade dem i eftermiddags, ingen dramatik över huvud taget. Tvärtom faktiskt, de har tagit flytten väldigt mycket bättre än jag trodde och oroade mig för. De är helt enkelt överlyckliga! Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, de har saknat huset lika mycket och lika länge som jag, även om vi inte brukat prata så mycket om det förrän nu på sistone.
Vi var inom lägenheten efter att jag hämtade dem idag, de fick se hur den såg ut tom och kolla i garderober och skåp och höra hur det ekade när de ropade. Konstaterade att lägenheten såg så liten ut och lät så konstigt utan alla våra möbler och grejor. Lyckan var total när vi sen äntligen kom till huset och alla deras gosedjur och lego fanns här och väntade på dem. De har skrattat och fnittrat och busat och lekt helt sprattligt lyckliga hela kvällen, inget kiv eller bråk, bara massa kuligheter och kramar och pussar. Och en hel massa idéer om vad de vill odla i trädgården! Potatis och morötter står högt i kurs och är ju väldigt tacksamma att odla. Tror vi slänger ner några jättepumpafrön när vi ändå håller på och så har det önskats tomatplantor med, men de får vi köpa någonstans eftersom det är för sent på säsongen att dra upp från frön.
Kvittot på att det här definitivt var rätt beslut fick jag ikväll. Det var underbart att se och höra hur glada de är över att vara tillbaka i vårt hus igen, de har varit champagnebubbliga hela kvällen och hur lyckliga som helst över att vi flyttat tillbaka! De har gått omkring med breda leenden och glittrande ögon och varit fnissigt överförtjusta och lekt av hjärtans lust och somnade sedan på stört, så fort de la sig ner i sängarna. Här i huset är det minsann inget spring och inga rop på uppmärksamhet efter nattningarna, utan de bara somnar meddetsamma. De hinner knappt lägga sig ner innan de slocknar, det är så härligt att se. Lugna, trygga, glada barn. Magiskt skönt med barnens lycksaliga trivsel och nu vet jag att det här definitivt var rätt beslut. Resten löser sig, det fixar jag vartefter.
söndag 26 april 2015
Förändringar
Om man står kvar på ett ben kommer man aldrig någon vart.
För snart tre år sedan gjorde jag mitt livs största misstag och jag har betalat dyrt för det sedan dess. Naiv och blåögd som jag var trodde jag på den förändring till det bättre som utlovades och målades upp med både guld och silverkant. Det heter att kärlek övervinner allt, men det gör det inte. Det finns förresten ingen mening med livet heller, det enda som finns är det man skapar själv. Sorry.
Förr älskade jag att flytta, eftersom det innebar förändring och förnyelse. Jag var spänd av förväntan och hur nyfiken som helst på det nya som låg framför mig. Jag har flyttat ganska många gånger i mitt liv, exakt 21 gånger faktiskt. Jag föddes i Linköping september 1969, flyttade till Helsingborg 9 månader senare och sen har det rullat på. Igår flyttade jag för tjugoförsta gången. Jag har ingen som helst aning om hur många gånger till jag kommer att flytta under resten av mitt liv, men den här gången var första gången som jag inte tyckte det var kul. Alls. Eller jo, lite roligt eftersom jag äntligen flyttade från den stad som för evigt kommer att vara förknippad med svåra trauman. Dit flyttade jag sensommaren 2012 och jag har ångrat varje dag sedan dess.
Egentligen är Landskrona en hemskt vacker stad, åtminstone sommartid, men det hjälps inte. Jag vill inte bor där, aldrig mer om jag får bestämma! Allra helst skulle somligt köras över med bulldozer och begravas för alltid. Fy fan.
För två veckor sedan tog jag det slutliga beslutet och igår gjorde jag slag i saken. Jag flyttade tillbaka till mitt hus, med hjälp av en handfull väldigt snälla och hjälpsamma människor. Ingen av dem förstod förmodligen hur mycket det betydde för mig, hur mycket de faktiskt hjälpte mig, eller hur fruktansvärt ångestfyllt och jobbigt det var för mig.
Den här förändringen är behövlig, nej förresten den är livsnödvändig för mig. Jag har bitit ihop och förträngt och överlevt och visst är min lägenhet hur charmig som helst. Men området jag bor i och hur somliga av grannarna beter sig mot varandra är inget annat än ångestframkallande. För att inte tala om övervakningen som sker, kommentarer på sociala media om hur jag lever mitt liv och hur huset jag bor i renoveras och hur jag har mina gardiner, post som blir stulen och alla ständigt återkommande mardrömar och svårförträngda minnen... Man hade kunnat bli paranoid på riktigt för mindre. Min förhoppning är att den här senaste förändringen kommer innebära ökad trygghet, för både mig och mina barn.
Snart är det 10 år sedan jag flyttade in i det här huset och om lika kort tid är det fem år sedan en annan välbehövlig förändring skedde, men den gången var det jag som bodde kvar. Säga vad man vill, men liv innebär rörelse. Förändring, förnyelse, inget i naturen är statiskt och ändå återkommer ständigt samma rytm. Jag förstår hur tanken på Karma uppkommit, med tanke på hur allt ständigt upprepas. Det enda man kan göra, är att göra så gott man kan. Och hoppas på det bästa.
Sov gott.
För snart tre år sedan gjorde jag mitt livs största misstag och jag har betalat dyrt för det sedan dess. Naiv och blåögd som jag var trodde jag på den förändring till det bättre som utlovades och målades upp med både guld och silverkant. Det heter att kärlek övervinner allt, men det gör det inte. Det finns förresten ingen mening med livet heller, det enda som finns är det man skapar själv. Sorry.
Förr älskade jag att flytta, eftersom det innebar förändring och förnyelse. Jag var spänd av förväntan och hur nyfiken som helst på det nya som låg framför mig. Jag har flyttat ganska många gånger i mitt liv, exakt 21 gånger faktiskt. Jag föddes i Linköping september 1969, flyttade till Helsingborg 9 månader senare och sen har det rullat på. Igår flyttade jag för tjugoförsta gången. Jag har ingen som helst aning om hur många gånger till jag kommer att flytta under resten av mitt liv, men den här gången var första gången som jag inte tyckte det var kul. Alls. Eller jo, lite roligt eftersom jag äntligen flyttade från den stad som för evigt kommer att vara förknippad med svåra trauman. Dit flyttade jag sensommaren 2012 och jag har ångrat varje dag sedan dess.
Egentligen är Landskrona en hemskt vacker stad, åtminstone sommartid, men det hjälps inte. Jag vill inte bor där, aldrig mer om jag får bestämma! Allra helst skulle somligt köras över med bulldozer och begravas för alltid. Fy fan.
För två veckor sedan tog jag det slutliga beslutet och igår gjorde jag slag i saken. Jag flyttade tillbaka till mitt hus, med hjälp av en handfull väldigt snälla och hjälpsamma människor. Ingen av dem förstod förmodligen hur mycket det betydde för mig, hur mycket de faktiskt hjälpte mig, eller hur fruktansvärt ångestfyllt och jobbigt det var för mig.
Den här förändringen är behövlig, nej förresten den är livsnödvändig för mig. Jag har bitit ihop och förträngt och överlevt och visst är min lägenhet hur charmig som helst. Men området jag bor i och hur somliga av grannarna beter sig mot varandra är inget annat än ångestframkallande. För att inte tala om övervakningen som sker, kommentarer på sociala media om hur jag lever mitt liv och hur huset jag bor i renoveras och hur jag har mina gardiner, post som blir stulen och alla ständigt återkommande mardrömar och svårförträngda minnen... Man hade kunnat bli paranoid på riktigt för mindre. Min förhoppning är att den här senaste förändringen kommer innebära ökad trygghet, för både mig och mina barn.
Snart är det 10 år sedan jag flyttade in i det här huset och om lika kort tid är det fem år sedan en annan välbehövlig förändring skedde, men den gången var det jag som bodde kvar. Säga vad man vill, men liv innebär rörelse. Förändring, förnyelse, inget i naturen är statiskt och ändå återkommer ständigt samma rytm. Jag förstår hur tanken på Karma uppkommit, med tanke på hur allt ständigt upprepas. Det enda man kan göra, är att göra så gott man kan. Och hoppas på det bästa.
Sov gott.
fredag 24 april 2015
För att jag kan
Om det är något jag kan, så är det att kämpa. Om det är något jag är dålig på, så är det att ge upp. Och jag hatar att förlora.
Jag är ett vuxet maskrosbarn. Vi överlever och går vidare, hur pissigt det än ser ut och verkar för stunden. Min obotliga optimism och förmåga att vända även det mest kolsvarta till presumtivt silverkantat är en förmåga jag är mycket tacksam för. Maskrosor är förresten en av mina favoritblommor, i sällskap med solrosor och lupiner. Jag tycker väldigt mycket om stockrosor med förresten.
Det som ligger framför mig skrämmer skiten ur mig. Tuff KBT och gud vet vad. Bara tanken på att kanske behöva befinna mig inom synhåll för Det huset gör mig skitnödig. Min älskade minsting har en bästis som bor i princip granne med. När de leker hemma hos kompisen gör jag mig omaket att vända, backa in upp dit och undviker på så sätt att ens titta på Det huset. Bara att skriva orden ger mig rysningar och jag förtränger omedelbart.
Andas. A.n.d.a.s. Först in. Sen ut. Och så några gånger till.
Jag är en jävel på att överleva. Vad som helst. Fråga mig inte var det kommer ifrån, för det vet jag inte. Jag tackar i vilket fall som helst min älskade farmor för allt. Om det inte varit för henne, hade jag förmodligen inte varit här idag. Hon var min tillflykt, min oas, när jag växte upp. Hon är min förebild. Enligt farmor är jag född glad, en riktig liten solstråle, och jag tänker hitta tillbaka dit igen.
Min plan är att bli hel igen, att läka ut det hemska jag varit med om och gå vidare mot en ljus framtid. Min plan är att bli allt jag kan bli. För att jag kan.
Jag är ett vuxet maskrosbarn. Vi överlever och går vidare, hur pissigt det än ser ut och verkar för stunden. Min obotliga optimism och förmåga att vända även det mest kolsvarta till presumtivt silverkantat är en förmåga jag är mycket tacksam för. Maskrosor är förresten en av mina favoritblommor, i sällskap med solrosor och lupiner. Jag tycker väldigt mycket om stockrosor med förresten.
Det som ligger framför mig skrämmer skiten ur mig. Tuff KBT och gud vet vad. Bara tanken på att kanske behöva befinna mig inom synhåll för Det huset gör mig skitnödig. Min älskade minsting har en bästis som bor i princip granne med. När de leker hemma hos kompisen gör jag mig omaket att vända, backa in upp dit och undviker på så sätt att ens titta på Det huset. Bara att skriva orden ger mig rysningar och jag förtränger omedelbart.
Andas. A.n.d.a.s. Först in. Sen ut. Och så några gånger till.
Jag är en jävel på att överleva. Vad som helst. Fråga mig inte var det kommer ifrån, för det vet jag inte. Jag tackar i vilket fall som helst min älskade farmor för allt. Om det inte varit för henne, hade jag förmodligen inte varit här idag. Hon var min tillflykt, min oas, när jag växte upp. Hon är min förebild. Enligt farmor är jag född glad, en riktig liten solstråle, och jag tänker hitta tillbaka dit igen.
Min plan är att bli hel igen, att läka ut det hemska jag varit med om och gå vidare mot en ljus framtid. Min plan är att bli allt jag kan bli. För att jag kan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)